Kod för att importera min blogg till Nouw: 2659885885

Jag förstår inte hur du tänker. Du har varit som min pappa så länge jag kan minnas.. Men hur kan en person ens förtjäna den äran att få bli kallad just "pappa" när han inte ens känner mig? Eller ens tar sig tiden att försöka lära känna mig. I 17 år har du funnits i mitt liv, ändå känns det ibland som om du aldrig existerat.

Idag satt min så kallade pappa i bilen, för att min mamma & han skulle köra mig hem. På vägen börjar vi diskutera mitt körkort & kom då även in på mina diagnoser. Han tycker att jag ska gå i skolan & läsa in det jag skulle gjort på 3 år, på ett år istället. Han jämför mig med en man som han känner som gör så just nu. En man som inte har varken adhd, Asperger, bipolär eller andra psykiska besvär. Han säger att jag inte är dum i huvudet & visst, det är ju sant. Men han påstår också att jag kan jobba bort mina diagnoser, att det är en värdslig sak när jag sitter i skolan & tar in alla möjliga ljud runt omkring mig, ljud som senare gör mig lika trött som om jag hade sprungit det snabbaste jag kan 24 timmar i sträck. "Äsch, det är väl inget". Jag hoppas att någon i min familj läser detta & berättar för honom precis det som jag tänker skriva nu.. För, Roger - du är död för mig. Att du inte visar intresset för att ens försöka ha en pappa/dotter relation med mig sårar mig, otroligt mycket. Jag tänker inte längre sitta & försvara dig inför övriga familjen när de pratar om hur mycket du jobbar, hur lite du spenderar tid med mina syskon & med mamma, eller att du ens inte kan visa känslor. Du har gjort det valet att inte försöka längre & nu gör jag precis samma sak. Jag ger upp hoppet om dig. Du har gått för långt & nu går det inte längre att rädda det som kunde ha blivit. Du är iskall! Bara en idiot i mängden.

Skulle laddat upp detta igår..

Nu är det en sån där kväll igen. Det vänder så snabbt, svänger fortare än vinden färdas. Ett ord, en rörelse, en blick.. & allt faller. Jag känner mig inte hemma, det är inte hemma. Försöker att förändra & förbättra. Det känns som att ju mer jag kämpar, ju mer försvinner ni bort. För varje dag som går så flyttas ni bara längre bort från mig. Har ni valt att göra så här? Vet ni hur jag känner? Kan ni förstå? Jag tror inte det.. Hoppas inte det. Det hjälper inte att förklara, mina ord passerar bara förbi er.. Som om ni inte hör. Känner mig ensam. Försök att lyssna, höra & förstå vad jag säger. Jag tillhör inte er längre. Det känns tufft, det brinner inuti.. Som en eldväg som rusar snabbt genom hela kroppen. En rysning som cirkulerar runt, runt.. Varje gång jag kommer er nära. Jag är så dum. Hela tiden tror jag att det ska förbättras bara vi träffas mer.. Så fel man kan ha. Jag kan ha. Mina tankar går på högvarv & det snurrar, jämt. De personer jag älskar mest, tar mer & mer avstånd.. Det skrämmer mig. Skrämmer jag er?

Har svårt att somna, trots att jag inte sov alls mycket igår natt. Ligger & tänker på mitt liv. Allt som hänt, vad som kommer ske & där jag är just nu. Känner mig förvirrad. Känns som om jag börjar falla tillbaka i gamla vanor vissa gånger. Jag trodde väl kanske att det jag lärde mig under min tid på Egehem alltid skulle stanna kvar & att även om det skulle bli tufft igen, så skulle det inte bli riktigt lika jobbigt. Vill inte tänka på framtiden för det känns inte som om jag har någon. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill bli.. När jag börjar tänka på det blir jag dessutom bara arg på mig själv för att jag inte listat ut det än. Jag har ingenting att se fram emot & då känns det ganska hopplöst.. Speciellt när jag åtminstone vet att jag vill göra mitt liv så minnesvärt som möjligt. Inte tänka - bara göra, inte ångra något. Få uppleva saker både på den kanske svåra vägen & enkla. Helst av allt skulle jag just nu bara vilja packa en väska & dra. Se vart jag hamnar.. Det är spänningen i det hela som lockar. Kalla det att jag är impulsiv, att det är negativt, att det är min adhd som kickar in & jag måste lugna ner mig, börja käka medicin igen - ni vet vilka ni är & varsågoda, säg det. Jag skulle bara skaka på huvudet. Är det fel att leva livet? För jag är trött på att känna mig instängd.

Saknar världens mest fantastiska människor på Egehem, så mycket. Ingen kan inte förstå hur mycket.. <3

Utekväll igår med mina fina vänner! Dock slutade väl kvällen inte riktigt som planerat, men det är sånt som händer.
Idag är det soligt på lilla Öland.. & det är hemskt. Här är en av sakerna som har irriterat mig mycket senaste tiden.. Har varit varmt allt för länge nu & jag klarar inte av denna hetta. Många kanske skulle kalla det kyla, som Amelia, hon fryser jämt! Men jag blir verkligen fruktansvärt irriterad när solen ligger & verkligen bränner på kroppen ungefär. Får nästan lite panik känsla & jag vill bara slänga mig in i en frysbox eller något. Usch! Skönt att det är på väg mot kallare väder iallafall, får stå ut.. Snart så är det kallt & snö. Längtar super mycket efter snö nu faktiskt! ??
Lämnade av min fina vän vid bussen för ett tag sen. Försov oss lite idag (!) när vi skulle tagit bussen in till stan, men tack & lov så har man underbara morföräldrar som ställer upp på att skjutsa så Amelia slapp missa bussen ?
Nu tänkte jag sova en stund. Stänga in mig i ett mörkt sovrum & bara njuta, utan sol! ???

'Cause ur mah bff and I'll always Love U no matter what!
#girlpower

'Cause U are my best friend and I will always love U no matter what! #girlpower

[Bild]

[Bild]

Idag är en bra dag, hittills iallafall. Eftermiddagen/kvällen igår var också trevlig. Min älskade bästa vän kom till mig igår. Som jag saknat henne. Hon får mig alltid att må bättre bara genom att vara här hos mig. Det är en väldigt stor omställning från att bo under samma tak i nästan ett år, till att bo ungefär 25 mil ifrån varandra. Hur som helst så är jag väldigt tacksam & glad över att jag har henne.
I nuläget är det vilostund som gäller. Det är skördefest på Öland i helgen så det är otroligt mycket människor. Självklart åkte vi runt till några olika ställen, bland annat ett spökhus, det är ju tradition! Dit har man gått varje år sen man var liten i princip. Tänkte väl att det inte skulle vara så farligt i år. Jag menar, är ju ändå 19 år? Borde väl inte låta mig skrämmas av personer med masker för ansiktet liksom? Vet ju att det inte är seriöst. Men där hade jag minsann fel.. Rusade ut ur huset skrikandes, fick knappt luft för jag blev så chockad.. Hehe. Lite kul är det ju nu, men då var jag jätte rädd..
Funderar på vad vi ska hitta på mer en dag som denna. Känner att jag vill göra så mycket som möjligt medan Amelia är här. Vi får väl se.