Jag förstår inte hur du tänker. Du har varit som min pappa så länge jag kan minnas.. Men hur kan en person ens förtjäna den äran att få bli kallad just "pappa" när han inte ens känner mig? Eller ens tar sig tiden att försöka lära känna mig. I 17 år har du funnits i mitt liv, ändå känns det ibland som om du aldrig existerat.

Idag satt min så kallade pappa i bilen, för att min mamma & han skulle köra mig hem. På vägen börjar vi diskutera mitt körkort & kom då även in på mina diagnoser. Han tycker att jag ska gå i skolan & läsa in det jag skulle gjort på 3 år, på ett år istället. Han jämför mig med en man som han känner som gör så just nu. En man som inte har varken adhd, Asperger, bipolär eller andra psykiska besvär. Han säger att jag inte är dum i huvudet & visst, det är ju sant. Men han påstår också att jag kan jobba bort mina diagnoser, att det är en värdslig sak när jag sitter i skolan & tar in alla möjliga ljud runt omkring mig, ljud som senare gör mig lika trött som om jag hade sprungit det snabbaste jag kan 24 timmar i sträck. "Äsch, det är väl inget". Jag hoppas att någon i min familj läser detta & berättar för honom precis det som jag tänker skriva nu.. För, Roger - du är död för mig. Att du inte visar intresset för att ens försöka ha en pappa/dotter relation med mig sårar mig, otroligt mycket. Jag tänker inte längre sitta & försvara dig inför övriga familjen när de pratar om hur mycket du jobbar, hur lite du spenderar tid med mina syskon & med mamma, eller att du ens inte kan visa känslor. Du har gjort det valet att inte försöka längre & nu gör jag precis samma sak. Jag ger upp hoppet om dig. Du har gått för långt & nu går det inte längre att rädda det som kunde ha blivit. Du är iskall! Bara en idiot i mängden.

Skulle laddat upp detta igår..

Nu är det en sån där kväll igen. Det vänder så snabbt, svänger fortare än vinden färdas. Ett ord, en rörelse, en blick.. & allt faller. Jag känner mig inte hemma, det är inte hemma. Försöker att förändra & förbättra. Det känns som att ju mer jag kämpar, ju mer försvinner ni bort. För varje dag som går så flyttas ni bara längre bort från mig. Har ni valt att göra så här? Vet ni hur jag känner? Kan ni förstå? Jag tror inte det.. Hoppas inte det. Det hjälper inte att förklara, mina ord passerar bara förbi er.. Som om ni inte hör. Känner mig ensam. Försök att lyssna, höra & förstå vad jag säger. Jag tillhör inte er längre. Det känns tufft, det brinner inuti.. Som en eldväg som rusar snabbt genom hela kroppen. En rysning som cirkulerar runt, runt.. Varje gång jag kommer er nära. Jag är så dum. Hela tiden tror jag att det ska förbättras bara vi träffas mer.. Så fel man kan ha. Jag kan ha. Mina tankar går på högvarv & det snurrar, jämt. De personer jag älskar mest, tar mer & mer avstånd.. Det skrämmer mig. Skrämmer jag er?