Har svårt att somna, trots att jag inte sov alls mycket igår natt. Ligger & tänker på mitt liv. Allt som hänt, vad som kommer ske & där jag är just nu. Känner mig förvirrad. Känns som om jag börjar falla tillbaka i gamla vanor vissa gånger. Jag trodde väl kanske att det jag lärde mig under min tid på Egehem alltid skulle stanna kvar & att även om det skulle bli tufft igen, så skulle det inte bli riktigt lika jobbigt. Vill inte tänka på framtiden för det känns inte som om jag har någon. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill bli.. När jag börjar tänka på det blir jag dessutom bara arg på mig själv för att jag inte listat ut det än. Jag har ingenting att se fram emot & då känns det ganska hopplöst.. Speciellt när jag åtminstone vet att jag vill göra mitt liv så minnesvärt som möjligt. Inte tänka - bara göra, inte ångra något. Få uppleva saker både på den kanske svåra vägen & enkla. Helst av allt skulle jag just nu bara vilja packa en väska & dra. Se vart jag hamnar.. Det är spänningen i det hela som lockar. Kalla det att jag är impulsiv, att det är negativt, att det är min adhd som kickar in & jag måste lugna ner mig, börja käka medicin igen - ni vet vilka ni är & varsågoda, säg det. Jag skulle bara skaka på huvudet. Är det fel att leva livet? För jag är trött på att känna mig instängd.

Saknar världens mest fantastiska människor på Egehem, så mycket. Ingen kan inte förstå hur mycket.. <3

Utekväll igår med mina fina vänner! Dock slutade väl kvällen inte riktigt som planerat, men det är sånt som händer.
Idag är det soligt på lilla Öland.. & det är hemskt. Här är en av sakerna som har irriterat mig mycket senaste tiden.. Har varit varmt allt för länge nu & jag klarar inte av denna hetta. Många kanske skulle kalla det kyla, som Amelia, hon fryser jämt! Men jag blir verkligen fruktansvärt irriterad när solen ligger & verkligen bränner på kroppen ungefär. Får nästan lite panik känsla & jag vill bara slänga mig in i en frysbox eller något. Usch! Skönt att det är på väg mot kallare väder iallafall, får stå ut.. Snart så är det kallt & snö. Längtar super mycket efter snö nu faktiskt! ??
Lämnade av min fina vän vid bussen för ett tag sen. Försov oss lite idag (!) när vi skulle tagit bussen in till stan, men tack & lov så har man underbara morföräldrar som ställer upp på att skjutsa så Amelia slapp missa bussen ?
Nu tänkte jag sova en stund. Stänga in mig i ett mörkt sovrum & bara njuta, utan sol! ???

'Cause ur mah bff and I'll always Love U no matter what!
#girlpower

'Cause U are my best friend and I will always love U no matter what! #girlpower

[Bild]

[Bild]

Idag är en bra dag, hittills iallafall. Eftermiddagen/kvällen igår var också trevlig. Min älskade bästa vän kom till mig igår. Som jag saknat henne. Hon får mig alltid att må bättre bara genom att vara här hos mig. Det är en väldigt stor omställning från att bo under samma tak i nästan ett år, till att bo ungefär 25 mil ifrån varandra. Hur som helst så är jag väldigt tacksam & glad över att jag har henne.
I nuläget är det vilostund som gäller. Det är skördefest på Öland i helgen så det är otroligt mycket människor. Självklart åkte vi runt till några olika ställen, bland annat ett spökhus, det är ju tradition! Dit har man gått varje år sen man var liten i princip. Tänkte väl att det inte skulle vara så farligt i år. Jag menar, är ju ändå 19 år? Borde väl inte låta mig skrämmas av personer med masker för ansiktet liksom? Vet ju att det inte är seriöst. Men där hade jag minsann fel.. Rusade ut ur huset skrikandes, fick knappt luft för jag blev så chockad.. Hehe. Lite kul är det ju nu, men då var jag jätte rädd..
Funderar på vad vi ska hitta på mer en dag som denna. Känner att jag vill göra så mycket som möjligt medan Amelia är här. Vi får väl se.

Jag måste få skriva av mig lite.
Mitt liv går i vågor, upp & ner hela tiden. Jag börjar bli trött på att aldrig våga satsa på någonting eller tro på mig själv för att jag är rädd att misslyckas. Jag är rädd att om jag misslyckas så går jag ner i botten igen & begraver mig i mina egna tankar. Det är knappt jag vågar planera vad som ska hända längre fram i mitt liv, även om det bara är en dag. Jag är så känslig, sårbar & ledsen. Ibland kan jag inte sätta fingret på exakt vad det är, men vissa gånger vet jag precis.. När jag då gräver djupare i det som känns jobbigt, blir det bara tio gånger värre. Jag börjar klättra neråt igen, denna gången känns det dock inte bara som "ett steg bakåt & två steg framåt". Det känns som att jag ska snubbla på vägen & bara fortsätta falla djupare och jag har ingen aning om hur hård smällen kommer bli när jag väl träffar botten. Det lär inte dröja länge innan jag faller. Jag kan se mig själv stå & balansera på kanten av ett stup, ett felsteg så trillar jag. Senaste dagarna har jag dessutom haft så mycket energi så jag bara vill skrika varenda minut, varenda sekund. Att sitta still i några minuter känns som timmar. Jag har en ständig känsla av irritation & ännu en gång, jag vet inte varför.
Allt känns så värdelöst, meningslöst.
Jag känner mig tom, ensam & rädd. En tickande bomb är nog ganska exakt så jag skulle vilja beskriva min situation.. Explosionen kan komma när som helst, hur som helst, var som helst. Förmodligen när jag allra minst anar det vilken inte kommer underlätta.
Det gör så ont. Smärtan är i princip outhärdlig.
Ska det alltid vara så här? Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan har gjort! Jag har slut på idéer & tankar om hur jag kan försöka må bättre, mina taktiker är helt borta. Min kämparglöd har nästan slocknat.. Snart blir det totalt mörker.