Jag måste få skriva av mig lite.
Mitt liv går i vågor, upp & ner hela tiden. Jag börjar bli trött på att aldrig våga satsa på någonting eller tro på mig själv för att jag är rädd att misslyckas. Jag är rädd att om jag misslyckas så går jag ner i botten igen & begraver mig i mina egna tankar. Det är knappt jag vågar planera vad som ska hända längre fram i mitt liv, även om det bara är en dag. Jag är så känslig, sårbar & ledsen. Ibland kan jag inte sätta fingret på exakt vad det är, men vissa gånger vet jag precis.. När jag då gräver djupare i det som känns jobbigt, blir det bara tio gånger värre. Jag börjar klättra neråt igen, denna gången känns det dock inte bara som "ett steg bakåt & två steg framåt". Det känns som att jag ska snubbla på vägen & bara fortsätta falla djupare och jag har ingen aning om hur hård smällen kommer bli när jag väl träffar botten. Det lär inte dröja länge innan jag faller. Jag kan se mig själv stå & balansera på kanten av ett stup, ett felsteg så trillar jag. Senaste dagarna har jag dessutom haft så mycket energi så jag bara vill skrika varenda minut, varenda sekund. Att sitta still i några minuter känns som timmar. Jag har en ständig känsla av irritation & ännu en gång, jag vet inte varför.
Allt känns så värdelöst, meningslöst.
Jag känner mig tom, ensam & rädd. En tickande bomb är nog ganska exakt så jag skulle vilja beskriva min situation.. Explosionen kan komma när som helst, hur som helst, var som helst. Förmodligen när jag allra minst anar det vilken inte kommer underlätta.
Det gör så ont. Smärtan är i princip outhärdlig.
Ska det alltid vara så här? Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan har gjort! Jag har slut på idéer & tankar om hur jag kan försöka må bättre, mina taktiker är helt borta. Min kämparglöd har nästan slocknat.. Snart blir det totalt mörker.