Jag vann faktiskt första pris i en novelltävling för ett tag sen. "Skriv ögonblick till liv" & här har ni mitt bidrag! :)

De senaste åren i mitt liv har varit både med och motgångar. När jag var 14 år blev det bestämt att jag skulle få flytta till ett behandlingshem. Det var stort för mig. Jag bodde på Öland och hade aldrig tidigare ens sovit på andra sidan bron. Det kändes nytt och det var skrämmande. Anledningen till att jag var tvungen att flytta var för att jag inte kunde styra över mig själv eller det jag gjorde. Jag hade ett fruktansvärt temperament och mådde inte alls bra. Ett år tidigare, alltså när jag var 13 år så fick jag beskedet om att jag har Asperger syndrom. Det förklarar en hel del. Som när min mamma och jag fick åka akut in till barn och ungdoms psykiatrin och väl framme där så gick det inte att få kontakt med mig. Jag var så fokuserad på att kladda på min hand med mascara att det inte gick att nå fram till mig. Jag minns inte ens den kvällen, men min mamma gör. Jag flyttade till behandlingshemmet den tredje februari 2011, 17 dagar innan jag skulle fylla 15. Jag hade aldrig tyckt om att sova hem ifrån och skulle inte göra det nu heller. De första dagarna låg jag mestadels i mitt rum och skrek för att jag var så ledsen. När jag bott där en tid fick jag besked om att jag inte bara hade Asperger syndrom, utan också ADHD. Det var en stor lättnad för mig att få höra dem orden ur min läkares mun. ?Du har ADHD, det kan jag säga här och nu?. Jag blev så glad på något vis. Nu kunde jag äntligen börja jobba med mig själv eftersom att nu vet jag orsaken till alla mina vansinnesutbrott. Mitt liv sedan dess har gått upp och ner, men jag slutar aldrig att utvecklas. Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag tror dock aldrig att jag kommer hamna så långt ner på botten igen. Om mindre än två månader så har jag bott på behandlingshem i tre år. Under den här tiden har jag fått lära mig att hantera mig själv & min problematik. Jag har fått lära mig att kontrollera mina känslor. Jag är ännu inte färdig här, men det jag vill få fram är att jag är så oerhört tacksam för att ha fått den här chansen och hjälpen till att må bra. I början var det jobbigt att se vilken möjlighet jag har fått till att förändra mitt liv och börja må bra. Idag kan jag se det. Den tredje februari 2011 kan jag nu ärligt säga var den bästa dagen i mitt liv. Det var mitt viktigaste ögonblick i livet och det kommer alltid att finnas med mig.