Jag måste få skriva av mig lite.
Mitt liv går i vågor, upp & ner hela tiden. Jag börjar bli trött på att aldrig våga satsa på någonting eller tro på mig själv för att jag är rädd att misslyckas. Jag är rädd att om jag misslyckas så går jag ner i botten igen & begraver mig i mina egna tankar. Det är knappt jag vågar planera vad som ska hända längre fram i mitt liv, även om det bara är en dag. Jag är så känslig, sårbar & ledsen. Ibland kan jag inte sätta fingret på exakt vad det är, men vissa gånger vet jag precis.. När jag då gräver djupare i det som känns jobbigt, blir det bara tio gånger värre. Jag börjar klättra neråt igen, denna gången känns det dock inte bara som "ett steg bakåt & två steg framåt". Det känns som att jag ska snubbla på vägen & bara fortsätta falla djupare och jag har ingen aning om hur hård smällen kommer bli när jag väl träffar botten. Det lär inte dröja länge innan jag faller. Jag kan se mig själv stå & balansera på kanten av ett stup, ett felsteg så trillar jag. Senaste dagarna har jag dessutom haft så mycket energi så jag bara vill skrika varenda minut, varenda sekund. Att sitta still i några minuter känns som timmar. Jag har en ständig känsla av irritation & ännu en gång, jag vet inte varför.
Allt känns så värdelöst, meningslöst.
Jag känner mig tom, ensam & rädd. En tickande bomb är nog ganska exakt så jag skulle vilja beskriva min situation.. Explosionen kan komma när som helst, hur som helst, var som helst. Förmodligen när jag allra minst anar det vilken inte kommer underlätta.
Det gör så ont. Smärtan är i princip outhärdlig.
Ska det alltid vara så här? Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan har gjort! Jag har slut på idéer & tankar om hur jag kan försöka må bättre, mina taktiker är helt borta. Min kämparglöd har nästan slocknat.. Snart blir det totalt mörker.

Efter två års kämpande på IV.. Det har inte varit lätt.. Så har jag nu nått mitt mål - Jag kom in på Vård & omsorg!! Jag är så lycklig, så fruktansvärt lycklig!    

Har pluggat upp betygen i två år. Jag hade ett betyg när jag slutade nian. Har kämpat hårt för mina betyg, så nu får ni hålla tummarna för mig att jag kommer in på Vård & omsorg! Beskedet kommer på tisdag ( 1a Juli ), hoppas hoppas!!

För ca 4 månader sen så flyttade jag till en träningslägenhet. Det innebär att jag bor i en aldelles "egen" lägenhet, fast Egehem (behandlingshemmet jag bott/bor på) står för hyra och allt som hör till.

Att komma till en träningslägenhet var mitt mål från start på Egehem/Falla, ända sedan jag flyttade dit för 4 månader & 25 dagar sedan. Det målet kändes helt omöjligt från början. & det var det nog nästan också..

MEN,

Vilken otrolig resa jag har gjort! Jag kom till Falla som 14 åring med stora aggressions problem och var verkligen i behov av hjälp. Jag var vilsen i mig själv och visste varken ut eller in. Men med hjälp av medeciner, underbara kompisar, fantastisk personal & världens bästa familj så har jag hamnat där jag är idag. 18 år.. & om ett halvår så flyttar jag från Egehem. Det känns så otroligt, det går inte att beskriva. Jag vill verkligen tacka alla som har stöttat mig så mycket under de här 3 åren! jag är så tacksam, om ni bara visste...

Jag vann faktiskt första pris i en novelltävling för ett tag sen. "Skriv ögonblick till liv" & här har ni mitt bidrag! :)

De senaste åren i mitt liv har varit både med och motgångar. När jag var 14 år blev det bestämt att jag skulle få flytta till ett behandlingshem. Det var stort för mig. Jag bodde på Öland och hade aldrig tidigare ens sovit på andra sidan bron. Det kändes nytt och det var skrämmande. Anledningen till att jag var tvungen att flytta var för att jag inte kunde styra över mig själv eller det jag gjorde. Jag hade ett fruktansvärt temperament och mådde inte alls bra. Ett år tidigare, alltså när jag var 13 år så fick jag beskedet om att jag har Asperger syndrom. Det förklarar en hel del. Som när min mamma och jag fick åka akut in till barn och ungdoms psykiatrin och väl framme där så gick det inte att få kontakt med mig. Jag var så fokuserad på att kladda på min hand med mascara att det inte gick att nå fram till mig. Jag minns inte ens den kvällen, men min mamma gör. Jag flyttade till behandlingshemmet den tredje februari 2011, 17 dagar innan jag skulle fylla 15. Jag hade aldrig tyckt om att sova hem ifrån och skulle inte göra det nu heller. De första dagarna låg jag mestadels i mitt rum och skrek för att jag var så ledsen. När jag bott där en tid fick jag besked om att jag inte bara hade Asperger syndrom, utan också ADHD. Det var en stor lättnad för mig att få höra dem orden ur min läkares mun. ?Du har ADHD, det kan jag säga här och nu?. Jag blev så glad på något vis. Nu kunde jag äntligen börja jobba med mig själv eftersom att nu vet jag orsaken till alla mina vansinnesutbrott. Mitt liv sedan dess har gått upp och ner, men jag slutar aldrig att utvecklas. Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag tror dock aldrig att jag kommer hamna så långt ner på botten igen. Om mindre än två månader så har jag bott på behandlingshem i tre år. Under den här tiden har jag fått lära mig att hantera mig själv & min problematik. Jag har fått lära mig att kontrollera mina känslor. Jag är ännu inte färdig här, men det jag vill få fram är att jag är så oerhört tacksam för att ha fått den här chansen och hjälpen till att må bra. I början var det jobbigt att se vilken möjlighet jag har fått till att förändra mitt liv och börja må bra. Idag kan jag se det. Den tredje februari 2011 kan jag nu ärligt säga var den bästa dagen i mitt liv. Det var mitt viktigaste ögonblick i livet och det kommer alltid att finnas med mig.

Vad har hänt de senaste månaderna för mig? Jag har flyttat ut till min aldelles egna lägenhet! Eller, det är behandlingshemmet som äger lägenheten, men den är som min egen.

Jag flyttade ut den 18/2 - 2014. Det var tufft att lämna mitt älskade Falla, min underbara personal, mitt hem. För det var verkligen som att flytta hemifrån & lämna sin familj. Första tiden var tuff & det är fortfarande ganska tufft. Det är ensamt, & man måste verkligen göra allt själv i princip. Laga mat, tvätta, städa osv.
Men på något sätt så har jag ändå hittat mig själv nu, i min lägenhet & det börjar att kännas som hemma.

Jag är stolt över mig själv, över hur mycket jag har utvecklats de senaste 3 åren. Mitt mål var att komma till en egen lägenhet & här är jag idag. Jag är så tacksam över den hjälp jag fått.

Kommer skriva lite mer om min utveckling senare, men så länge får ni ha en fortsatt toppen bra dag!

Kram!

Sökte jobb som personlig assistent häromdan & ska på anställningsintervju på tisdag! Önska mig lycka till :D

Var det någon som firade Autismvärldsdagen den 2 april?    Det gjorde jag!!   

Var ute & fikade på Espressohouse med mina fina tjejer & personal!

Det är så mycket som hänt sen jag skrev här sist, har massor att berätta!

Hörs snart! Kram